Lördagen den 22 augusti 1987 var det bröllopsfest i Stadshotellets festvåning. Min då nyblivna fru och jag hade bjudit in drygt 50 gäster. Det åts och dracks av hotellets läckerheter och festen fortsatte in på småtimmarna. Bröllopsnatten tillbringades självklart på ett av hotellets dubbelrum.
Under hela 80- och 90-talet tillbringade jag många fredags- och lördagskvällar på Statt. Var det inte ”Hela huset gungar” så var vi alltid ett gäng som satte oss på Munken och tog en öl eller två. Ganska ofta anordnades konserter i festvåningen, som fylldes till bredden med besökare – så till den grad att man ibland inte fick någon sittplats.
Statt var en central mötesplats helt enkelt och hade så varit sedan det byggdes 1879. Men säg det som varar för evigt. 2010, efter att byggnaden tillåtits att förfalla och diverse turer med dåvarande fastighetsägare och kommunen, fattades beslut om att hotellet skulle rivas och därmed ge plats för något nytt. Jag var med i fullmäktige när beslutet fattades, men röstade inte för rivning. Jag hade helst sett en lösning där det vackra hotellet restaurerades och bevarades för framtiden.
Tyvärr var det rivningshysteri runt om i Sverige även på den tiden. Vackra gamla byggnader föll till marken och historiska kulturbyggnader byttes ut mot kubistisk arkitektur – ofta i grå toner. Enköping var som sagt inget undantag och idag ser vi allt fler gamla byggnader förfalla och riskerar att likt Stadshotellet gå ett dystert öde till mötes.
Visst fanns det affektionsvärden i mitt ställningstagande till att inte riva Stadshotellet, men framför allt handlade det för mig om att värna vår vackra stads historia. Jag ville inte att vi skulle bygga bort det vi i drygt 130 år varit så stolta över.
Många andra kommuner i Sverige har förstått vikten av att bevara stadens historia, låta generation efter generation vara en del i stoltheten och föra den vidare. Tittar man ut i Europa kan man se att man även där förstår det historiska värdet i gammal byggnation. Det handlar inte bara om byggnaden i sig utan allt det som hänt på just den platsen genom århundraden. Man kan känna historiens vingslag – om man får chansen!
Nu står vi där vi står och jag ska inte älta i det förflutna. Det hjälper inte att gråta över spilld mjölk. Däremot oroas jag av vad som komma skall – vad det nu blir. Jag har inte något problem med att det byggs ett hotell på platsen om det finns ett behov. Däremot har jag lite svårt för volymen på det förslag som ligger.
Vi har i stadens centrala delar en ganska jämn höjd på bebyggelsen och därmed en, enligt mig, harmonisk siluett. Att då låta en betydande del av den tänkta byggnationen skjuta i höjden känns inte rätt.
Jag har väl egentligen inget problem med att vi ska kunna bygga på höjden även i Enköping – men kanske inte i stadskärnan där vi redan har en följsam struktur. Och nej – vi är inte längre en klassiskt småstad och kan inte använda det som ett argument, men stadens karaktär är sådan att den så kallade rutnätstaden bör värnas utifrån just ett historiskt perspektiv.
Tittar man på enbart Kyrkogatan så är den en historisk resa från 1100-talets kyrka, kulturbyggnaderna i kyrkbacken och hela vägen ner till Joar Blå. Därför skulle det bli konstigt att som närmaste granne till Westerlundska gården bygga åtta våningar. Det skulle sticka ut för mycket – i alla fall i mina ögon.
Än så länge vet vi i och för sig inte OM det kommer att bli det tänkta förslaget som byggs där. Detaljplanen är visserligen antagen, men överklagad till högsta instans. Där vet vi inte vad som händer.
Det finns visserligen alternativa förslag som presenterats i lokaltidningen och på sociala media, men de är i dagsläget inte ens tänkbara. Då måste det till en ny detaljplan i och med att den som fullmäktige med en svag majoritet antagit är skräddarsydd för en entreprenör som fick ensamrätt på att teckna avtal med kommunen – det är en historia i sig. Men begreppet ”räkmacka” ligger nära till hands!
När jag pratar med min yngsta son om stattomten säger han att ”det spelar väl ingen roll att det byggs högt i centrum”. Jag har respekt för det resonemanget. Han är uppvuxen med en grop vid torget och har inga direkta minnen av det vackra stadshotellet. Centrum har under hans levnadstid dött ut allt mer och torget, som en gång var fullt av liv och rörelse, ekar idag tomt.
Nu växer hans barn upp – med samma grop – och den stolthet jag en gång kände för mitt Enköping när jag gick över torget för att ta en öl på Munken finns inte i de av mina två efterföljande generationer, vilket är sorgligt.
Jag är, vad jag själv kallar, en äkta pepparrot. Uppvuxen på Pepparrotsgatan med gångavstånd till stadens centrum. Jag har suttit på Tammerfors övre plan med en kopp kaffe och en riktig räkmacka och titta över till andra sidan Kyrkogatan på det en gång i tiden faktiskt rikskända Stadshotellet och beundrat den vackra arkitekturen. Det har så klart präglat mig i min syn på vad Enköpings centrum är och betyder för mig.
Så vad vill jag då säga med allt detta? Jo, det finns affektionsvärden hos medborgarna när det gäller våra kulturbyggnader och dessa måste vi ta på allvar. Det finns också ett historiskt värde att ta hänsyn till. Det betyder absolut inte att vi ska bromsa stadens utveckling.
Framför allt behöver vi ha en plan och strategi för hur vi vill att vår stad ska utvecklas, där vi tar kommunmedborgarnas synpunkter på allvar. Men då måste de också göras delaktiga i tidiga skeden.
Kanske ska vi ta fram en arkitekturpolicy, som tydligt visar på vår vision för Enköping – både för att bygga nytt och bevara det som är värt att bevara för kommande generationer. Vi kan inte låta fastighetsägare självsvåldigt låta kulturbyggnader förfalla och sedan låta utforma VÅR stad efter eget tycke. Exploatörer som många gånger saknar förankring i och förståelse för vad Enköping faktiskt står för.
Jag är en stolt Enköpingsbo och det vill jag fortsätta vara. Jag vill kunna visa upp vår stad med stolthet för släkt, vänner och bekankta som besöker staden. Jag vill kunna peka ut våra historiska byggnader som får lysa ikapp med solstrålarna utan att skuggas av intetsägande höga kolosser. Jag vill kunna ge mina barnbarn berättelser om hur det var när jag växte upp och kunna visa var jag och mina förfäder arbetade, handlade, åt lunch och var vi roade oss på helgerna. Jag vill kunna föra Enköpings historia vidare till kommande generationer – både muntligt och visuellt och på plats!
/Matz