Skrivandet har alltid varit en viktig del i mitt liv trots att jag med största sannolikhet är dyslektiker – odiagnostiserad förstås. Min stora dröm under uppväxten var att bli journalist, men mitt dåliga självförtroende och med förevändningen att jag förmodligen inte skulle klara utbildningen la jag drömmarna långt bak i en byrålåda.
Men jag slutade aldrig skriva. Det blev med tiden en hel del texter som också musiksattes. Tonårsdikter, limerikar och diverse blandade alster fyllde det ena kollegieblocket efter det andra.
Under 90-talet tog skrivandet en ny vändning. Med tillgång till dator med ordbehandlingsprogram öppnades en ny värld. De hoppande bokstäverna hittades automatiskt av programvaran och jag kunde snabbt justera texterna.
Med mitt engagemang för orättvisorna inom den svenska skolan och elevers olika förutsättningar började jag skriva insändare i lokaltidningen. Några år senare startade jag min första blogg där jag kunde nå ut med mina texter även digitalt.
Insändareskrivandet ledde till att jag fångades upp av en lokal politiker som tyckte jag skulle utveckla mitt engagemang och ta chansen att vara med och påverka “på riktigt“. Sagt och gjort – jag gick från det jag själv kallade köksbordspolitiker till att ta plats i den kommunala politiken.
Min blogg blev mer ideologisk och bredare än att enbart handla om skolfrågor. Det ledde så småningom till att jag tilldelades ett stipendium på 3.000 kronor av partiet. Pengar som ganska omedelbart fick finansiera en egen domän och initialkostnaden för plats på ett webhotell.
I mina politiska uppdrag har skrivandet även fortsättningsvis varit en viktig förutsättning att nå ut till allmänheten och att själv kunna lägga fram skrivningar i olika politiska forum.
Idag jobbar jag med politik på heltid. Det tas fram texter till andra, skapas inlägg på sociala media och hemsida, e-post ska skickas och besvaras, pressmeddelanden som lockar journalisters intresse, slogans, motioner och interpellationer. För tillfället går mycket tid till att formulera löpande text i en kommande budget. Varje dag går i skrivandets tecken – och jag stortrivs med mina arbetsuppgifter.
Men någonstans har jag börjat sakna att få ner mina högst privata tankar på pränt. Köksbordet är inte längre den plats där mina funderingar formuleras med papper och penna/tangentbord. Så vad göra?
Domänen keijserskoksbord.se har jag haft i några år nu. Det var från början en tanke om att starta en podd och här skulle avsnitten publiceras. Målsättningen var att bjuda in framträdande och mer eller mindre kända Enköpingsbor till mitt köksbord för samtal. Men dygnet har bara 24 timmar och ännu en av mina drömmar fick hamna i byrålådan tillsammans med journalisttankarna.
Köksbordet är kvar – ja, jag har till och med två köksbord numera. Ett här hemma och ett i vårt fritidshus i Dalarna. Tankarna finns ständigt med mig, men de kommer inte ner i skrift. Lagringskapaciteten i hjärnkontoret är begränsat och risken är att mycket av det som snurrar i skallen sipprar ut och försvinner. Och man blir ju inte yngre!
Så nu har jag bestämt mig! Domänen ska inte vara en förgävesinvestering. Jag kommer att fylla den här bloggen med mina högst privata funderingar. Kanske inte med någon veckovis uppdatering initialt, men bara att få skriva av sig triggar mig till att låta fingrarna studsa på tangentbordet.
Det finns SÅ mycket att skriva om. Paradiset i Dalarna, barnbarnen, mitt snart 50-åriga förhållande med min livskamrat, minnen, möten med människor och mina egna tillkortakommanden (som jag gärna bjuder på). Kanske kan jag dela med mig av erfarenheter som andra kan känna igen sig i, ta lärdom av och förhoppningsvis inte göra samma misstag. Det kan nog bli en del sportrelaterade texter också i och med att jag är allätare från TV-soffan!
Möjligen är det så att jag genomgår en åldersnoja nu när jag befinner mig på ett sluttande plan och med råge passerat halvtid. Men jag försöker intala mig själv om att det snarare handlar om att få utlopp för min kreativa sida. Att återuppta ett, allt för länge, åsidosatt intresse och för mig en livskvalitetshöjande sysselsättning.
Så följa gärna med på resan, kom med inspel och kommentarer och kanske ta en stund vid ditt eget köksbord med en kopp kaffe och mina köksbordstankar.
/Matz